På BB och dagarna efter.

Det var en sjuk känsla att ligga där nyförlöst med vår son på mitt bröst. Var denna underbara unge verkligen vår..? Det var en sån mäktig känsla som inte går att jämför med något i världen.

När vi hade svalt vårt fika och fått 2 timmar i lugn och ro nere på förlossningen och Vincent hade blivit vägd och mätt så var det egentligen dags att rulla upp till BB. Jag hade lite svårt att kissa efter förlossningen så det blev lite mer än 2h. Tror vi låg i vårt rum i närmare 3½-4h efter förlossningen. Men efter mycket drickande så kunde jag äntligen tömma blåsan och fick då rulla upp till BB.



Första natten låg vi mest och var super mega lyckliga och bara beundrade vår son. Det rådde besöksförbud på sjukhuset p.g.a. svininfluensan, vilket var ganska skönt. S pappa hämtade Samuel dagen efter så han kunde få komma hem och hämta lite grejor. Laptopen med serier och filmer bl.a. Han handlade lite gott på vägen tillbaka. Medans han var iväg så sov Vincent i min famn heela tiden. Dagarna på BB bestog mest av amma, bli uppassad med mat och mysa med våran son. När S kom tillbaka 3h senare så kollade vi på film och gottade oss. Jag mådde för övrigt hur bra som helst dagen efter förlossningen. Dag 2 såg ungefär likadan ut. Vi sov och vilade ganska mycket. Meeen jag kände mig helt plötsligt 80 år äldre. Träningsvärk i heeela kroppen. Kunde knappt gå. Lite värktabletter och jag var bra igen. Vincent fick även träffa en barnläkare. Allt var super! Han hade gått ner i vikt men det gör ju alla bebisar dem första dagarna. Han hade gått ner 7,1% av sin födelsevikt. Har dem gått ner 10% eller mer så måste man stanna tills dem ökar i vikt igen.

Det var på ett sätt skönt att vara på BB dem dagarna vi var där. Självklart ville man ju hem också så man kunde få börja sitt nya liv på riktigt :). Var det någonting så kunde vi trycka på en knapp och dem var i rummet på någon minut. Det var betryggande.



Vincent hade lite svårt med amningen i början. Han fattade inte riktigt tekniken, men vi fick hjälp. Men efter 1a natten hade han sugit så hårt så mina bröstvårtor var helt såriga och det gjorde sååå oont. Jag verkligen plågades när han låg och ammade, inte hade jag hjärta att ta bort honom från bröstet heller. Bm gav mig en amningsnapp, tackar gudarna för dem. Mina bröstvårtor läkte fint. Jag varvade med den, har även gjort det här hemma nu sedan vi kom hem. Han kan ta bröstet utan amningsnapp men blir lätt frustrerad när han inte får ett bra grepp.

Dag 3 var det dags att åka hem :)
Vi fick åka strax efter lunch efter vi gjort hörseltestet, men vi stannade till kl 15. Det var då S pappa kunde komma. Men det tog sin lilla tid att plocka ihop sakerna vi hade samlat på oss. Tror vi var färdigpackade vid 14 så det var ju bra timeing ändå :) Hörseltestet var utan anmärkning.

När vi kom hem och packade upp oss så kom min familj över 2h senare eftersom det var besöksförbud på sjukhuset. Vi fikade och pratade. Vincent låg i sin spjälis mestadels och sov stenhårt. En efter en fick han beskådas. Mamma hade med sig jag-vet-inte-hur-många flaskor handesinfektion som står utställda här hemma nu. En stor pump i badrummet och massa småflaskor lite varstans :) Här håller vi virus borta :)

Första natten hemma i egen säng var hur skön som helst.

Dagen efter var det dags för första barnvagnsturen, till Ica. Både vi och lillen njöt. Vincent sov bara. Han älskar att åka vagn.



På fredagen den 6e var det dags för återbesök på Huddinge. Vincent hade gått upp till 3545g, bara 10g under sin födelsevikt. Jättebra! Han har bra aptit och har haft det sedan födseln.

Helgen kom och Vincent blev 1v. Otroligt vad snabbt tiden går. Trots att man mest är hemma och ammar. :)
Med helgen så kom även fars dag, Samuels första fars dag :)
Efter ett bad av Vincent så kissar han på pappa S när han håller honom inlindad i handduken :) haha så kan det gå..



På tal om kiss så är det ett antal ggr nu som Vincent har avfyrat en fontän av kiss från skötbordet :)



Tisdagen den 10e november var det dags för första besöket hos BVC. Lilla Vincent hade gått upp till 3765g och var hela 54,5cm lång! Han växer så det knakar! Inte länge man har en liten bebis inte. Carro var förbi och vi käkade middag och myste med lillis.
Och med tisdagen kom otroligt mycket känslor från jag-vet-inte-vart. På kvällen blev jag väldigt känslig. Kärleken jag har inom mig för dessa killar jag lever med svämmade över. Jag älskar dem så otroligt mycket! Vi låg i sängen och jag beundrade vår lilla Vincent. Så här äkta och pure kärlek går inte att beskriva. Jag fällde några tårar och tankarna snurrade i huvudet, dumma tankar. S tröstade. Vi har det ju så bra, vi är ju dem lyckligaste på jorden som fått Vincent. Men med en förlossning så kommer även nya hormoner. Dem är mitt liv nu. Vincent är vårt allt och vi är hans.



Idag är det mycket bättre. Bella har vart här, vi var ute med hundarna och Vincent såklart. Blev en sväng till Ica sen hem och lagade mat. Hon åkte för bara 1h 30min sen.

Hur det går i fortsättningen får ni såklart läsa om så småningom :)




Min förlossningsberättelse!

Vincent var beräknad till söndagen den 25e oktober. Den 30 oktober under kvällen började jag få värkar. Förstod inte riktigt den smärta jag hade då. Fick ont i ryggslutet av att sitta eller ligga stilla länge än 15min. Vid kl 23 på fredags kvällen blev det värre, en intensivare smärta. Försökte sova men var tvungen att hoppa upp ur sängen var 10-15min för att röra på mig. Kändes bättre då. Samuel var på jobbet men var kontaktbar på telefon hela tiden. Pratade med honom flera gången under kvällen/natten. Vid 1.30 tiden kändes det som om jag inte stog ut längre, Samuel bad mig ringa till förlossningen och förklara precis så som jag förklarat smärtan för han. Sagt och gjort. Barnmorskan sa att jag kommit igång med förlossningsarbetet och att jag förmodligen skulle föda barn dagen efter så jag skulle försöka vila sa hon. Lättare sagt än gjort. Letade förgäves efter min vetekudde men hittade den inte.

Samuel kom hem vid 4.30. Jag var fortfarande vaken, värkarna kändes fortfarande likadant, jag hade börjat klocka för att se hur pass oregelbundet dem kom. Han hittade min vetekudde och det kändes bättre att ligga med den mot ryggen, jag behövde inte längre hoppa upp ur sängen när värkarna kom.

Klockan gick och jag kunde inte somna, mestadels p.g.a. värkarna. Jag hade fattat att jag skulle föda barn samma dag och somna var det enda jag ville för att orka. Önskade att värkarna skulle avta något så jag fick chans att vila upp mig men dem ville inte avta. Klockan gick.. Hon blev 7, jag ringer förlossningen igen. Nu är värkarna tätare och intensivare, men än inte riktigt regelbundna. Som mest går det 15 min mellan värkarna och på den tiden hinner jag inte somna in.

Klockan 10 ringer jag förlossningen igen. Men dem ber mig fortfarande att stanna hemma så länge värkarna är oregelbundna. Jag blev ju lite smått desperat efter smärtlindring när dem riktigt intensiva värkarna kom. Ibland var det inte mer än 1½-2 min mellan värkarna men så var det också 10-15 min mellan vissa. Dem höll i sig allt ifrån 45 sek till 2 min.

När klockan är 11 har jag så ont att jag ibland vrider mig i sängen, hade tröttnat på att hoppa i och ur sängen. Vid datan orkade jag inte sitta längre, var så himla trött men kunde ändå inte somna.  11.20 ringer jag förlossningen igen. Värkarna kom mer regelbundet än oregelbundet men var fortfarande inte helt regelbundna. Förlossningen frågar om jag tycker att jag har nått den punkten då jag verkligen känner att jag inte kan vara hemma längre.. nja, jag visste inte. Sös förlossningsavdelning var full för tillfället så jag sa att jag nog står ut att vara hemma en stund till. Hon bad mig ringa tillbaka efter 1h för att höra om det fanns plats då som hon trodde.

Klockan blev nog närmare 12 eller strax över och jag lyckades somna! Värkarna avtog för en kort stund. Jag hann aldrig ringa tillbaka till sös utan vaknade vid 13-13.30 och hade då rejäla värkar. Började klocka och dem kom då med 2-3 min mellanrum och blev bara intensivare och intensivare. 13.50 ringer jag förlossningen. Det var fullt men nu behövde jag verkligen få komma in. Hon säger att hon kan ringa Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och höra om dem har plats på deras förlossning. Det hade dem. KS i Solna var även det fullt. Jag hade vid den tiden så ont att jag knappt kunde stå på mina ben.

Taxin va här 14.13. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Försökte tackla värkarna så gott jag kunde men dem var fruktansvärda och dem kom tätt! Mellan vissa värkar hann jag inte ens hämta nya krafter. Det hjälpte ju inte heller att vi nu hade en resväg på 15-20 min istället för 5 min till sös. Inte heller att det var världens segaste taxi chaffis som bara vägrade köra ens 1km/h för fort. Helst 5km under hastighetsbegränsningen.  Jag skulle föda barn, och han hörde mig gott och väl när värkarna kom. Men det påverkade inte han tydligen. Samuel bad han köra fortare men han sa att han inte ville bli av med sitt körkort..  idiot! haha

14.35 var vi framme. Vi möttes av undersköterska Sofia. Vi fick komma in i ett undersökningsrum direkt. Barnmorska Anna Boström kom in. CTG-kurva sattes och jag var öppen 5cm. Där fick jag ligga i 20 min. Ren smärta, ville bara ha smärtlindring. Jag kräktes av smärtan. Var så varm av allt värk arbete så det bidrog nog också. Jag fick byta om och vi fick komma in i förlossningsrummet, det största på avdelningen. Då var klockan 15.20. Jag ville stå upp, lutad över ett gåstöd. Fick testa lustgasen och jag älskade den. Var vid den tidpunkten så trött av att ha vart vaken hela natten så jag nästan somnade av lustgasen. Tyckte om den så himla mycket så jag andades på trots att jag inte hade värkar. Hörde ibland BM fråga mig om jag verkligen hade värk. Jag kunde ju inte luras då jag var kopplad till en CTG kurva. Till och med Samuel hade koll på när en värk kom och när den gick ner. Han fick också testa lustgasen innan jag blev ganska så borta. Jag var så himla trött och hade haft värkar så himla länge. Jag var såklart medveten under hela förlossningen, så borta var jag inte men man skulle kunnat tro det med tanke på hur trött jag såg ut.

 

 

16.40 upplever jag värkarna mer smärtsamma, jag får lustgasen höjd och vi diskuterar annan smärtlindring och bestämmer att EDA ska sättas. Narkosläkare kontaktas. Vid 17 tiden får jag EDAn. Jag tycker att EDAn ger en mycket god effekt. Värkarbetet avstannar inte och jag kan fortfarande känna värkarna men dock ingen smärta. Vid denna tidpunkt hade jag lagt mig i sängen. Usk och bm påpekade att jag måste ha väldigt hög smärtgräns. Jag tog värkarna bra och var väldigt fokuserad och koncentrerad. Dem var förvånade över hur länge jag orkade stå upp.

 

18.00 avgår fostervattnet spontant. 18.10 sätts en skalpelektrod på Vincents huvud p.g.a svårigheter att avlyssna fosterljud med yttre ctg reg.

Ca 18.15 undersöks jag och bm konstaterade att jag var öppen 8cm. Bm går ut ur salen och säger att hon strax är tillbaka. Ca 18.25 skriker jag ”han kommer nuuu”. Fick alltså riktiga krystvärkar och Samuel hämtar in bm igen och hon konstaterar att jag är helt öppen.

Jag trodde det skulle vara omöjligt att få ut huvudet, när huvudet är en bit ut frågar bm om jag vill känna.. NEEEJ var mitt svar. Ville bara ha ut ungen :) Sista krystvärken innan Vincent föddes hann jag krysta hela 3 eller 4 ggr. Kännde hur huvudet var ute och efter gled kroppen ut som en geléklump som knappt kändes. Den värsta smärtan var när huvudet var på väg ut mellan krystvärkarna.

Denna kraft vi kvinnor får när krystvärkarna börjar, helt obeskrivligt!!! Superwoman! :)

18.47 föds han, Vincent. Jag får upp honom på bröstet och känslan var obeskrivlig! Det bästa jag varit med om!! Vårt nya underbara liv börjar. 3555g och 50cm lång. Så fin och jag var helt blown away! En helt perfekt unge!

Moderkakan kom ut 10 min efter och kändes knappt, jag var ju helt tagen av vårt mirakel! Ganska så liten moderkaka enligt bm. Hel och fin. Samuel klippte navelsträngen.

Fick en liten liten bristning.. thats it! :)

 

Samuel var det bästa stödet man kunde tänkas ha! Hade inte klarat det om inte han var med. Älskar mina killar så det inte finns ord att beskriva!

 

Ett stort tack till usk Sofia och BM Anna Boström. Dem var underbara!

 

Sista dagen på BB. Redo för hemfärd!


RSS 2.0