A true friend isn't always the person you've known all your life, it's the person you want to know for the rest of your life.

En människa har dött. Fast han är i livet. Hemskt ledsen att jag känner så men det är verkligheten. Kan inte hjälpa hur jag känner. Det är inte jag som satt mig i den sitsen! Men för mig så existerar han inte längre. Jag tycker att det som har hänt är tillräckligt för att ta det beslut jag tagit. Aldrig har en människa betett sig så illa mot mig och min familj. Inte fysiskt, utan psykiskt. Svek och idioti. Ska alltid ha rätt och inget annat är rätt förutom hans väg.
Jag längtar tills allt är över, på riktigt. Allt kommer bli så bra!! Det finns egentligen inte ord för att beskriva. Mitt första år som mamma, spädbarnstiden, ja allt som hade med vårt nya liv att göra är inte en tid jag gärna blickar tillbaka på. Jag minns inte den som en bra tid. Inte pga Vincent och inte pga min fina älskling S. Jag minns bara den som en tid då jag fick kämpa för att få det nya liv vi ville ha. Vår nya lilla familj. 

Jag kämpade med att upprätthålla ett fint hem. Jag kämpade ensam i hemmet blandat med skitsnack och svek och lögner. S jobbade sjuuukt mycket just för att vi skulle kunna resa och leva under den standarden vi gjort.


Dagen vi bestämde oss för att flytta till min lgh i Solna var som en fröjd. Ni som läst min blogg ett tag vet ju att vi tog det beslutet över en natt. Första natten "hemma" var obeskrivlig. Men detta har såklart sugit musten ur oss som individer och som familj. Vi har varit på botten tack vare detta, denna person. Han har fått oss att må dåligt. Han har satt oss i en situation som påverkade oss och andra personer. Jag menar, min lgh var inte obebodd direkt. Men med det dåliga så kommer alltid något bra!


Nu lever vi ett nytt och mycket bättre liv!


Ni som inte läst min blogg så länge eller som inte känner mig så väl personligen kanske inte alls fattar vad detta handlar om, men då är det inte meningen att ni ska det heller. Jag tycker redan att jag lämnar ut ganska mycket av det som hänt. Kort sagt fick vi vår lilla familj "förstörd" av en annan vuxen person. Vi tvingades flytta och denna person gjorde mycket för att, vad jag tycker, förstöra för oss. Det finns inga ord i världen som kan reparera det som hänt. Och det finns inga förklaringar i världen heller som kan förlåta det som hänt.

I'm fed up! Helt ärligt.


Jag vet att andra har åsikter om det som hänt, men helt ärligt så kan man inte lägga sig i eller säga ett jack när man inte bott med oss eller vart med om exakt det vi har vart med om. Det spelar ingen roll hur nära besläktad man är. Bo som vi gjorde, bo i en relation, skaffa barn så får ni se. Så. är. det. bara. !! 2 år av mitt liv, herregud!


Hoppas jag inte skrivit för mycket. Jag skriver för mig själv och var tvungen att skriva av mig.
Det var ju ett tag sedan vi flyttade. Man kanske kan tyckas att jag borde ha glömt det eller gått vidare. Men jag kommer aldrig aldrig glömma. Gå vidare har vi ju redan gjort. Men det är ett steg kvar i processen innan det är helt över. Det kommer vara som den sista stenen som lyfts från våra axlar.


Det går i vågor det här. Med att känna och att inte känna. Men just nu så känner jag jävligt mycket. Ibland ingenting. Men nu är vi mitt uppe i en process gällande det här så det är klart känslor kommer fram. Så fort det är klart så ska jag försöka lägga det bakom mig. Men som sagt jag kommer aldrig kunna glömma, så är det bara. Det var den viktigaste tiden i mitt liv. Jag var nybliven mamma!!


So long suckers!!!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0