En dag i taget


Dagarna går, och idag är det 1 vecka sedan vår lilla bebis föddes och flög till himlen. 

Det är svårt att försöka leva så gott som normalt. Det går ju inte. Men det enda jag vill är att allt ska vara som förut. Det är så dystert nu. Jag vill inte ha det såhär. Jag försöker tänka positivt. 

Men jag och Samuel bearbetar det här på så olika sätt. Det är nog oerhört jobbigt för båda men utan att verka självisk så kan jag inte annat än att tro att det faktiskt är betydligt jobbigare och svårare för kvinnan att gå vidare. Trots att det var vårt barn så är det jag som gick igenom dem först så jobbiga veckorna med blödningar (trots att jag vet att det stressade Samuel något enormt också) och vi båda var otroligt oroliga emellanåt. Och sedan den sista veckan med alla sjukhusbesök och tråkiga besked och inte minst smärtorna både fysiskt och psykiskt under själva förlossningen. Det är ett trauma man går igenom. 

Men jag försöker se en mening i det här men jag hittar ingen. Jag kan inte se att det kom naturligt pga att det var något fel på vår bebis som det kan vara i tidigare missfalls veckor. Utan det här var troligen andra faktorer som tvingade fram en för tidig förlossning. Men jag försöker, försööker se en mening med det iaf. Att det kanske inte var menat just nu..? Men jag har så svårt för sånt.. Det som hände, hände helt enkelt och det är där vi är nu..

Men jag vill ha en normal och glad vardag igen. Jag vill att Vincent ska börja på förskola NU så jag kan få fokusera på annat. Förhoppningsvis skolan i höst. Men det är inte så lång tid kvar till den 15 augusti då Vincents inskolning börjar! 


Igår var jag på Ikea med Sussie. Kom därifrån med 2 ljus och 4 nya handdukar till badrummet bara. En juniorsäng som jag ville köpa till Vincent var slut i lager så jag kollade blocket snabbt i mobilen och hittade en(!) endaste annons på en likadan säng som i princip var sprillans ny. Perfa. Bästa Sussie skjutsade oss direkt efter Ikea besöket och hämtade den.
Och gissa vem som sov i sin egna säng hela natten och vaknade 8:20 imorse och ropade mamma! Han är så stolt över sin nya juniorsäng! Hoppas han i fortsättningen vill sova där bara! Jag sov ju 100 gånger bättre i stora sängen utan lilla monstret som sträcker ut sig över halva sängen annars.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0